Det där med anti-tillståndet!

062

051  065075

Fina Ni.

Idag tar jag bladet från tungan och har också orken att försöka förklara mitt blogguppehåll.

För.

Jag mår bättre idag.

Mycket bättre.

Jag lovar Er att berätta mer om just detta, att blir bättre, vid senare tillfälle.

.

Texten nedan, som du snart ska få ta del, av skrev jag i mitten av juni när jag fortfarande inte hade accepterat

att det liksom bara är att gilla läget

när kroppens funktioner slutar att fungera och går på alarm mest hela tiden.

Det gör fortfarande ont att läsa igenom mina egna ord för jag har fortfarande mycket kvar att bearbeta.

Å anledningen till att jag publicerar denna text nu och inte då när jag var “mitt uppe i allt” är

att jag är levande bevis på

att om mitt huvud och tankar har gjort mig sjuk

så kan banne mig mitt huvud och rätt tankar göra mig frisk igen.

Amen!

♥♥♥♥♥

Juni  -16

.

” Jag tänker inte börja med att be om ursäkt för min frånvaro.

För det vore urbota dumt att be om ursäkt för livet kom emellan.

Däremot känner jag att Ni fina, fina medmänniskor

 är värda en förklaring.

.

Men.

.

Hur förklarar jag ett anti-tillstånd?

Hur ska jag få fingrarna att dansa över datorns tangenter

så att det hjärta och kropp känner, kommer ut på ett sätt som gör

att ni kan förstå detta vakuum av känslor

som förkroppsligats och gjort min kropp sjuk.

.

Så.

.

Jag vet inte riktig vart jag ska börja.

Dels för att tankarna inte lyder mig för tillfället

och trycket över bröstet gör sig påmint när huvudet går på högvarv.

Jag lever, jag andas, på jorden jag står.

I ansiktet framtid att vänta, i ryggen upplevda år.

Som nyfödd,och alldeles för gammal på en och samma gång,

som att livet tog sin första och sista ton på en helt ny men helt samtidigt välbekant sång.

I nuet, i nuet säger hjärnan som ett mantra utan slut.

För jag har kört för fort, för länge och till slut måste allting ut.

Jag gråter, skriker och sover om vartannat.

Så det är inte ditt fel om jag gått förbi dig på gatan, men inte stannat.

För jag undviker, går omvägar och försöker hålla ihop mig så gott det går.

För hjärtat är avigt och kroppen ett enda stort öppet sår.

Avgrundsilskan och gråten är befriande skön,

det är i det mörka kalla anti-tillståndet jag ber min stilla bön.

Jag lovar, jag lovar att sluta behaga.

Jag lovar, jag lovar att mina tankar laga.

För det finns bara en av mig och jag är fullt tillräcklig precis som jag är.

Min drog har varit ja:et och att finnas för allt och alla, tills min kropp mig knappt inte längre bär.

Att nu vara avtrubbad, när jag alltid har varit så full av liv och kraft,

att  enbart i ruset få känna mig som mig själv igen, trots att jag enorm livsglädje alltid haft.

Det paradoxala i att att känna för mycket, att känna för lite, att känna just ingenting alls

när livet runt omkring fortsätter som en otaktad vals.

Jag trevar, snavar och och famlar i ett sammelsurium av igår, idag och allt däremellan

och konstaterar att jag tillåtit att varit just bara mig själv, alldeles för sällan.

I ett anti-tillstånd men ändå fullt medveten om nuet jag är,

som det fallna träd i ett buskage av förståelse och “du vet att vi finns här”.

Du ser mig på gatan och tänker att hon ser ju precis ut som förr.

Å jag ler för att jag inte orkar med en massa frågor

bakom min igenbommade mentala järndörr.

Å du, min vän, kan inte se när “det” kommer som från ingenstans

alla tankar, känslor som krampar som en järnklo om hjärtat, som just då inte har en chans.

Du ser kanske bara att jag zoomar ut och förmodligen inte ser och lyssnar på dig.

Men snälla du, ta det inte personligt, för jag gör det jag gör, för att kunna hålla ihop mig.

En dag, min vän, kommer jag kanske kunna förklara bättre om detta anti-tillstånd med dagar som kommer och går,

men tills dess tänker jag inte be om ursäkt

för jag hoppas att du förstår.”

♥♥♥♥♥

TACK för varma ord, mail och omtanke, i tystnad, i livet och på här bloggen.

Det gör skillnad för mig!

KRAM

// Inredningsfrun

 

 

Det där med att flytta ihop!

 008004-2 014-2 019 025-2 047 049 059-2 070-2

.

Alltså.

.

Jag har så mycket som jag vill berätta för er.

Dels kring omständigheterna kring mitt förra inlägg

och få förklara för er hur livet fortsätter trots att

man stundtals ligger som ett kolli i ett buskage.

Var sak har sin tid och jag kommer öppna upp mitt hjärta,

som alltid för Er,

mina fina.

.

Men.

.

Tills dess vill jag bara delge er att Alltid har flyttat in till mig och underbaringarna

efter en tids tjatande från sistnämnda små troll.

“Det är ju jättejobbigt för honom att åka fram å tillbaka hela tiden ju mamma.

Å han kan ju få bo här vi har ju jäääättemycket plats…”

Tja, ni förstår.

Jag behövde inte ens ta någon diskussion.

Två små, ville att tre skulle bli fyra.

Simple as that.

.

Så.

.

Idag kan ni gå in och kolla på Alltids lägenhet som nu finns på Hemnet

och dela gärna med vänner och bekanta

om ni har någon som är sugna på en riktig pärla med stans bästa utsikt över Kalmarsundsparken och slottet.

Köp Alltids lya HÄR.

.

Jag lovar att höra av mig snart igen.

Saknar att få dela mina tankar, funderingar med Er.

KRAM

// Inredningsfrun

.

.

Psssssssssssssssss…… Frågor kring lägenheten tar ni med

mäklaren.

Det där med trädet!

015-2 014 018-2

.

.

Jag var ute på morgonpromenad idag.

Nordanvinden blåste stora vita gäss över Kalmarsund och hade det funnits ett endaste litet moln

hade de farit fort, fort över himlen.

Blåsten känns skön mot ansiktet och fyller mina lungor med välbehövligt syre.

Jag blickar ut över Kalmarsundsparkens grönskande vidder och låter blicken vandra.

Mina ögon fastnar på det stora, välvuxna pilträdet med sin gröna ståtliga trädkrona, vars långa grenar vajar mjukt över det låga buskaget nedanför,

och det får mig att tänka på en mors trygga armar som omfamnar och skyddar

 klängande barn längst hennes ben.

Tätt, tätt inunder skyddas buskarna av pilträdet grenar från Moder Jords alla väderomslag

och prövningar.

Naturen är sannerligen god och vacker!

.

Plötsligt hör jag ett knak.

Jag hör grenar som bryts och kastar en hastig blick mot det stora pilträdet.

 Det faller.

Ett stillsamt fall.

Det täta buskaget tar emot trädet utan ett ljud.

Ett förbipasserande par stannar till och ser lika förvånade ut som jag.

Vad hände? Stod inte trädet just upp, med kronverket mot himlen? Såg friskt och starkt ut?

Trädet bara ligger där.

Som att det gett upp.

Inte ens hade ork att falla ihop med ett brak.

Det bara föll.

Jag tänker att buskarna nog måste blivit förvånade.

Att trädet gav upp.

Iallafall de buskar som stått och beskådat trädet på lite längre håll,

som bara sett det gröna och friska och som låtit sig smekas, tröstas och skyddas av pilträdets långa grenar.

Jag tänker att de buskar som stod närmst trädet stam måste ha sett,

men kanske inte förstått.

Att ohyra som ätit på stammen år efter år till slut tar sig innanför den hårda barken och börja gnaga i trädets inre.

Förstör insidan,

hittar sin väg ut till grenarna och till slut till rotsystemet.

Å det är ju det som är så svårt att se.

Hur ett stort, starkt grönskande pilträd klarar av vädrets prövningar på utsidan

medans ohyra äter upp insidan.

Ett träd klagar inte.

Speciellt inte om det vuxit sig stort och starkt

för att den tror sig ha en uppgift i livet att skydda alla buskarna runt om kring den.

Alltid finnas där, aldrig svika.

Matar systemet med buskarnas tacksamhet

så att det orkar växa lite till, bli ännu starkare.

Tänker bort ohyran och istället blickar ut över allt det vackra som finns runtomkring.

Inte konstigt att trädet till slut gav upp

och föll ihop.

.

Jag tänker att jag ska ringa kommunen och berätta att ett träd har fallit

så att ingen gör sig illa och kommer till skada.

.

Men.

.

Jag sätter som i mantra en fot framför den andra och fortsätter min stilla promenad

invid ett blåsigt Kalmarsund och låter lungnorna fyllas av välbehövligt syre.

.

För.

.

Likt trädet har jag fallit

och orkar just nu inget mer.

.

Det där med att livet gör sig påmind!

020 026-2 027-2

.

.

Alltså.

.

Livet gör sig påmind på precis alla sätt just nu.

Genom vinden (hej pollenchock), genom solen (hej efterlängtad värme) och genom årets första

lat-dag på bryggan (hej välbehövlig vila).

.

Å jag vet inte,

men allt blir alltid en smula lättare så fort man slipper bylsa på sig en massa kläder.

Å känslan av att ha den bästa tiden framför sig slår mig med häpnad varje år.

Jag blir liksom uppfylld av årstidsskiftningarnas storhet i allmänhet

men framför allt livets skiftningar i synnerhet.

.

För.

Som sagt.

.

Livet gör sig påmind på precis alla sätt just nu.

Å jag kan knappt bärga mig inför vad som komma skall.

.

KRAM

.

// Inredningsfrun

 

Det där med Intermezzo!

010-2012-3

002-3018-2

Favoritspray för mjuka och hållbara lockar.

019-2

Jag använder ofta torrschampoo när jag sätter i extension.
016-2
013-2006

Hårexperterna på Intermezzo sätter i mitt Rapunzel-hår.

.

.

Alltså.

.

Jag vet.

Jag har svårt att bestämma mig.

Från långt, till kort och från kort till långt igen.

Å så kort och tja.. nu är det långt igen.

Å eftersom det faktiskt är ett litet kostsamt nöje att vara så här ambivalent deluxe som jag är,

har jag nu fått tummen ur och provat tejp-extensions.

Fördelen med att tejpa fast extensions är att jag inte sliter ut det med rötterna så fort de börjar klia

och dessutom kan återanvända det när det är dags att sätta om.

En ny favorit i Rapunzel-familjen.

.

Å nu under maj månad erbjuder Intermezzo-butikerna

hela

25% vid köp av Rapunzels löshår

vid isättning hos någon av Intermezzos salonger.

Hur bra!?! 

Perfekt nu till skolavslutningstider och sommarfesten.

.

Så.

.

Lite hej-långt-hår igen på den, kan ju jag tycka :D!

Eller vad säger Ni?!?

.

KRAM

.

// Inredningsfrun

unnamed